Jag ska bli jurist. Så. Där var det sagt. Om ungefär 10 månader är jag klar. Men det är inte det jag tänker på just nu.
Just nu tänker jag på en dag i mitten av september 2007. Jag hade precis börjat på Stockholms Universitet. Allt var nytt, läskigt och spännande. Jag gick konstant vilse, nojjade över hur man egentligen hänvisade till en paragraf och var alltid 5 minuter sen (det är jag förresten fortfarande ständigt).
Dagen före hade min klass varit på studiebesök på Svea Hovrätt. En del av besöket var att sitta med på en rättegång.
Tillbaka i klassrummet frågade vår lärare om vi kunde berätta om de olika rättegångar vi varit på. Vad de handlat om, hur domstolen behandlat ärendet, om det var som vi förväntat oss. (Det var det inte – för det fungerade inte alls som vi sett på tv).
En av mina klasskompisar berättade om rättegången han varit på. Hans intryck av dagen gick ungefär så här: ”Ja, alltså, mitt fall var enkelt. Somalisk man anklagad för att hota och slå sin fru. Krossade vindrutor och sånt. Han pratade ju inte ens svenska för fan. Ett jäkla hoolabaloo. Klart skyldig."
Här började min lärare - kvinna, vit, medelålders, advokat, hästtokig – att gapskratta. Ett stort hjärtligt skratt. Sen kom orden ”Men du, så kan man ju inte säga. Inte utanför det här rummet i alla fall. Men det var väldigt roligt.”
AJ!
ONT I MAGEN!
ILSKA!
INTE OKEJ.
FAN!
ROLIGT?
Tystnad.
Trots att jag blev så himla arg bara satt jag där. Knäpptyst. Stirrade ner i bänken. Sneglade på min klasskompis.
Jag har fortfarande inte slutat skämmas. För att jag inte sa ifrån. För att jag bidrog till att alla vi i det där klassrummet, 3 veckor in på juristlinjen, gick därifrån tillsagda att det var okej att döma andra på förhand. Tillsagda, om än indirekt, att det var okej att strunta i att man enligt svensk lag är oskyldig tills motsatsen bevisats – bara man inte säger det högt och till ”fel personer”.
Resultatet av den här typen av fördomar, av förutfattade meningar - av rasism - blir aldrig bra. Du skulle inte vilja bli dömd av en domare som redan på förhand hade vissa "uppfattningar" om dig, eller hur?
Men även om det inte alltid handlar om en domare som dömer är konsekvenserna av rasism alltid skit. För någon blir alltid dömd. Ofta utdömd.
Jepp. Jag skäms. Jag skämdes då och jag skäms nu. Jag skäms över andra gånger jag hållit käften. Därför håller jag med Ungdom mot rasism - det är dags att ta debatten! Dags för hela Sverige att ta debatten. Och det är dags att göra det nu.
Att bryta den tysta acceptansen är början. Men riktig, och djupgående, förändring och utveckling kräver ännu mer arbete.
För ett rättvist samhälle behöver vi, alltså alla vi som är samhället, utveckla attityder, kunskaper och färdigheter som hjälper oss att se och påverka världen runt omkring oss. Jag tror att den djupare förändringen sker med hjälp av utbildning, projekt och genom att människor står upp för det samhälle vi vill bo i. Jag tror att vägen dit börjar med att ta debatten.
Vad tror du?
/Louise Dane
*rubriken är en förenkling av den så kallade oskuldspresumtionen som finns i bland annat artikel 6.2 i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europakonventionen är svensk lag sedan 1995.
Just nu tänker jag på en dag i mitten av september 2007. Jag hade precis börjat på Stockholms Universitet. Allt var nytt, läskigt och spännande. Jag gick konstant vilse, nojjade över hur man egentligen hänvisade till en paragraf och var alltid 5 minuter sen (det är jag förresten fortfarande ständigt).
Dagen före hade min klass varit på studiebesök på Svea Hovrätt. En del av besöket var att sitta med på en rättegång.
Tillbaka i klassrummet frågade vår lärare om vi kunde berätta om de olika rättegångar vi varit på. Vad de handlat om, hur domstolen behandlat ärendet, om det var som vi förväntat oss. (Det var det inte – för det fungerade inte alls som vi sett på tv).
En av mina klasskompisar berättade om rättegången han varit på. Hans intryck av dagen gick ungefär så här: ”Ja, alltså, mitt fall var enkelt. Somalisk man anklagad för att hota och slå sin fru. Krossade vindrutor och sånt. Han pratade ju inte ens svenska för fan. Ett jäkla hoolabaloo. Klart skyldig."
Här började min lärare - kvinna, vit, medelålders, advokat, hästtokig – att gapskratta. Ett stort hjärtligt skratt. Sen kom orden ”Men du, så kan man ju inte säga. Inte utanför det här rummet i alla fall. Men det var väldigt roligt.”
AJ!
ONT I MAGEN!
ILSKA!
INTE OKEJ.
FAN!
ROLIGT?
Tystnad.
Trots att jag blev så himla arg bara satt jag där. Knäpptyst. Stirrade ner i bänken. Sneglade på min klasskompis.
Jag har fortfarande inte slutat skämmas. För att jag inte sa ifrån. För att jag bidrog till att alla vi i det där klassrummet, 3 veckor in på juristlinjen, gick därifrån tillsagda att det var okej att döma andra på förhand. Tillsagda, om än indirekt, att det var okej att strunta i att man enligt svensk lag är oskyldig tills motsatsen bevisats – bara man inte säger det högt och till ”fel personer”.
Resultatet av den här typen av fördomar, av förutfattade meningar - av rasism - blir aldrig bra. Du skulle inte vilja bli dömd av en domare som redan på förhand hade vissa "uppfattningar" om dig, eller hur?
Men även om det inte alltid handlar om en domare som dömer är konsekvenserna av rasism alltid skit. För någon blir alltid dömd. Ofta utdömd.
Jepp. Jag skäms. Jag skämdes då och jag skäms nu. Jag skäms över andra gånger jag hållit käften. Därför håller jag med Ungdom mot rasism - det är dags att ta debatten! Dags för hela Sverige att ta debatten. Och det är dags att göra det nu.
Att bryta den tysta acceptansen är början. Men riktig, och djupgående, förändring och utveckling kräver ännu mer arbete.
För ett rättvist samhälle behöver vi, alltså alla vi som är samhället, utveckla attityder, kunskaper och färdigheter som hjälper oss att se och påverka världen runt omkring oss. Jag tror att den djupare förändringen sker med hjälp av utbildning, projekt och genom att människor står upp för det samhälle vi vill bo i. Jag tror att vägen dit börjar med att ta debatten.
Vad tror du?
/Louise Dane
*rubriken är en förenkling av den så kallade oskuldspresumtionen som finns i bland annat artikel 6.2 i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europakonventionen är svensk lag sedan 1995.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar